badguyslie

Jag kan inte förstå hur jag hamnade här.
Ibland känns det bara som om det är värdelöst alltihop.
Jag har valt så många dåliga vägar, gjort misstag. Gör misstag.
Men jag är bara människa. Jag har rätt att fela. Jag har rätt att lära mig.
Sen om jag gör samma misstag två gånger, det kanske krävs bara.
Men varje gång jag kollar på dig så vet jag att vägen är rätt.
Jag är ledsen för att jag inte kan säga det,
Jag vet att jag är sämst på att visa det.
Men du ska veta att det är sant.
Jag kan inte göra mer än såhär. Det är något som håller mig tillbaka.
Jag är inte riktigt beredd på att falla så länge jag vet att du inte finns där att ta emot mig.
Jag har många gånger skrapat knäna i fallet, och jag har mina ärr. Jag är inte riktigt beredd att
Skrapa upp gamla sår som tog så lång tid att läka. Och vissa har inte ens läkt klart än.
Det gör ont att landa på betong, vet du.
Så är det konstigt att man är känslomässigt störd i en sån här värld?
Vi bara ger ut oss själva och hoppas på det bästa.
Som ofta resulterar i det värsta. Det är lättast att bara trippa runt på tå
och inte bry sig ryggen. Det är lättast att bara not give a shit.
Det är en vana. Det har blivit så.
Men alla har vi våra överlevnadsknep.
Mitt är att inte bry sig.