Du finns i mina ådror,pappa.
Det finns stunder då jag förnekar
ignorerar
att du är borta, men när jag inser att du lämnat mig så gör smärtan dubbelt så ont.
Men just dom få minuter som det funkar, att spola tillbaka tiden till då du var levande, då du fanns några timmar ifrån mig, så känner jag mig nästan hel.
Jag har glömt bort hur du luktar, din röst minns jag inte, allt som finns kvar är foton och svaga minnen.
Jag kan inte längre spela upp ditt skratt.
Jag har upplevt mycket smärta, men den smärtan du så enkelt lämnade i mig är djupast, hårdast.
Och hur mycket jag än önskar att du ska komma tillbaka så gör du inte det.
I varje ådra rinner ditt blod, men jag känner inte att du är här.
Åren rann i väg, och jag hatar mig själv för att jag inte riktigt uppskatta dom,
det var för få samtal, för få kramar, för lite uppskattning.
Det är en tid jag aldrig får tillbaka,
men saknar varje dag.
21 januari 2006
Det är inte sant att tiden läker alla sår.
